Porträtt

PORTRÄTT

I porträtten får du en unik möjlghet att lära känna våra duktiga konsthantverkare. Vi sätter fokus på deras historia och talanger. Spännande och intressant läsning du inte vill missa.

Stine van Wynsberghe

Porträtt av

Stine är född 1939 i Tyskland och blev 1958 upptagen vid Staedelschule (Staatliche Hochschule für bildende Künste) i Frankfurt/Main, Tyskland, som elev till professor Ferdinand Lammeyer i klassen fritt måleri. Här lärde Stine sig att måla i tempera.


Hösten 1959 kom Stine till Sverige och bor idag i Ystad. Stine hade då utställningar bla på Sydkraft och Södra Teatern i Malmö. Senare följde utställningar på Galleri Ny i Malmö och Galleri Sylvan i Göteborg och Båstad. Hotel Savoy i Malmö köpte en del tavlor till utsmyckning av gästrummen.


1960 började Stine arbeta med textila applikationer och några år senare övergick hon helt till detta material och denna konstform. I 60 år har Stine arbetat med textila applikationer och utvecklat sin egen teknik.


1973 flyttade Stine till franska Divonne-les-Bains. Här började Stine använda sitt namn ”Stine” som konstnärsnamn. 

Under de följande 15 åren kunde hon helt ägna sig åt arbetet med textilapplikationer (i Frankrike felaktigt kallade patchworks).


De blev en stor succé och Stine fick fler och fler erbjudanden till utställningar. Eftersom området kring Genève är mycket internationellt, kom hennes tavlor snabbt att spridas över hela världen.

 

"Ibland kallas min bilder för groteska. Enligt Wikipedia ligger det groteska och det absurda nära varandra, men det groteska har en pånyttfödande effekt. Det fungerar befriande eller förlösande. Detta passar exakt på vad jag gör och jag säger med glädje att mina bilder är groteska!"

 


1977 gjorde den schweiziska TVn ett reportage om Stine och hennes konst från separatutställningen på ”Le Lignon” Foyer Communautaire i Genève.


1983 köpte staden Genève ett par tavlor för offentlig utsmyckning, bl a för det kantonala arkitektverket.


1984 inbjöd direktören på Ecole des Beaux Arts i Antwerpen, professor Gaudean, Stine att undervisa i sin speciella textilteknik vid konstakademin i Antwerpen.


Under några år hade hon även tavlor för utlåning på Artoteket på Maison de la Culture i Grenoble, Frankrike.

Bergisa Hildebrand

Porträtt av

Bergisa föddes i Hamburg 1947. Med avslutad laborantutbildning flyttade Bergisa till Sverige som 21 åring och bor idag i Vellinge.

 

”Det ena året blev till 52 år i ett gammalt hus på landet med make, barn och katt omgiven av grönsaker, frukt och bär. Jag älskar att safta, sylta, torka och fermentera!”

 

I många år har Bergisa odlat sitt intresse för textil: allt från stickning till färgning och kontaktprint. Tovning av ull och siden är en av hennes absoluta favorittekniker som ger vackra och användbara textilier.

”Jag älskar kreativt kaos, nya utmaningar och är en hopplös optimist!

Inspirationen till färgsättning av mina alster hämtar jag från natur och konst."

 

Den andra stora favoriten, kontaktprint, är en teknik som Bergisa utforskar mer och mer. Med denna teknik överförs färg och form från växtriket till tyget. Mönster och färg kan förstärkas med tillägg av naturliga och/eller syntetiska färgämnen.

 

"Nu för tiden inhandlar jag nya trädgårdsväxter främst med hänsyn till hur användbara de är för print!"

 

På sistone har Bergisa även kommit i kontakt med fri vävning vilket är en mycket fri vävform där allt är tillåtet – ”Jag kallar det ´vilda vävar´!" De raka tygstyckena förvandlas sedan till kläder i enkla snitt.

 

Alla dess tekniker ger Bergisa oändliga möjligheter att förena sina två största intressen: trädgård och textil. Hon kan experimentera, utforska, hitta nya utmaningar, tänja sina gränser och stilla sin nyfikenhet.

 

Helena Brahe

Porträtt av

Helena är född 1972 och fick intresse för keramik redan som tonåring då hon deltog i flera kvällskurser. Under studietiden som civilingenjör i Köpenhamn var hon tillknutet deras keramikverkstad som låg i källaren bredvid studentpuben. Som utexaminerad civilingenjör jobbade Helena många år med miljöföroreningar, vattenströmningar, grafisk kommunikation och projektledning inom sjösäkerhet, medan passionen för keramik och skapande alltid följt henne.


”Jag har bott 10 år i Danmark. Här tog jag min civilingenjörsexamen och mötte min man.  Idag bor jag tillsammans med min familj i Höllviken, där jag också har min verkstad.”


2009 - 2014 drev Helena ett smyckeföretag, 925Nord,  tillsammans med sin syster och hennes väninna. Helena tillverkade specialbeställda silversmycken, medan de två andra delägarna sålde smyckena i Bryssel och Schweiz.

December 2017 hade hon det stora modet att lämna sitt yrke som civilingenjör för att börja med konsthantverk på heltid. Helena startade LILLA makeriet. Med tre barn var detta en dröm som gått i uppfyllelse – Helena kan nu vara kreativ hela dagen och avsätta mycket tid till hemmet och barnen.


”Tidigare kunde min man och jag kivas om vem som skulle VAB:a – båda hade vi ett hektiskt jobb med viktiga möten som var svåra att avboka!”


2018 blev året då hela verksamheten byggdes upp. Helena inredde sin verkstad, anskaffade ugn och verktyg, byggde hemsida och etablerade sig på sociala medier. Utöver administrativa och praktiska göromål som skulle till för att få en verksamhet igång var det också detta året som Helena satte sin första kollektion i keramik.

Den första utställningen för Helena blev en Hem och Trädgårdsmässa uppe i Wapnö. Härefter har hon ställt ut vid flera konstutställningar och mässor, där de största, återkommande är Konstrundan, Hantverksmässan på Norrviken och Den stora trädgårdsmässan på Sofiero slott.


”Steget från civilingenjör till keramiker/konstnär har varit mindre än jag först anade. Att vara civilingenjör är något som ligger i mitt blod och genomsyrar fortfarande det mesta jag gör. Jag styr fortfarande utvecklingen i form av projekt. Alla processer försöker jag optimera; jag ifrågasätter de metoder jag lärt mig och prövar nya vägar för att vinna tid, material och förbättra kvaliteten.”


Juni 2020 gick Helena med i Konsthantverkarna i Ystad.


”Min konst gör sig lika fint i kök, i vardagsrum som ute i trädgårdar.”

Lotta Franchell

Porträtt av

 I augusti 1957 fick Lotta Franchell äntligen gå till sin första, hett efterlängtade, skoldag! Skolan blev det allt överskuggande – fröken Annie avgudades och allt i skolan var fantastiskt roligt! Men – ett par år senare kom det där ämnet slöjd - syslöjd för flickorna, medan killarna fick ha träslöjd. Vilken orättvisa!!

 

”Det fanns inget värre i skolan än syslöjd, ett totalt meningslöst ämne. Allra värst var stickning, denna plåga att tillverka t.ex. strumpor och då  inte bara en, utan två! Likadana! Dessutom var alla syfröknar uråldriga humorlösa tanter. Lycko killarna som fick jobba i trä!”

 

…..och plötsligt stod en 24-årig Lotta själv i textilslöjdsalen som lärare, njöt av rollen bland eleverna och lärde dem att både sy och sticka, medan den egna familjen utrustades med handstickade tröjor, koftor och hemsydda kläder med broderade grisar, blommor, nyckelpigor, fåglar….

1982 kom den första handstickningsmaskinen in i huset, stickrummet inreddes, garnet växtfärgades, barn och djur blev fler, medan gotlandsdrickan jäste och Lottas mor Thea, flyttade in sin keramikverkstad i en del av ladugården.

 

”Jag sprang mellan drejskivan och stickmaskinen, men den gråbruna färgen på leran tröttnade jag på, den byttes med tiden ut mot enbart vackert skiftande garnfärger och tröjtillverkningen tog fart.”

 

Tröjorna såldes i mor Theas keramikbutik och hos Hemslöjden i Visby och 2003 tog Lotta tillsammans med en skinnsömmerska över sin mors butikslokaler.

Sedan 2008 bor hon i Skåne, blev 2009 medlem hos Konsthantverkarna i Ystad, där hon sedan 2014 har både stickeri och försäljning.

 

Alla plagg - tröjor, koftor, tunikor, filtar, sjalar och benvärmare - är egen design och stickade i 100 % ull.


Tennknapparna, som även de är designade av Lotta, tillverkas av Kersti Rådén Laurin i Hejde på Gotland.

 

”När jag tittar på garnhyllorna med alla läckra färger, när kunder kommer in och beundrar plaggen, färgkombinationerna och kanske berättar att de redan har tre tröjor som jag stickat och nu vill ha ännu en, ja då blir det fart på arbetslusten! Är det kanske det som kallas inspiration?!”

 

 

Calle Warfvinge

Porträtt av

När Calle Warfvinge efter avslutad skolgång skulle välja vidare utbildning bestämde han sig för att lära sig mer om trähantverk och träbåtsbyggande. Han hamnade i Southampton i England, där han under två år lärde sig grunderna till träbåtsbyggeri.


"Tyvärr försvann byggandet av träbåtar i stort sett helt, medan plast och glasfiber tog över mer och mer. Dessa material passade mig inte alls!"                                                                                                  

Calle byggde ett antal små båtar i trä, men övergick långsamt till byggnads- och möbelsnickeri.                      Efter några år dominerade trappbyggnad Calles verksamhet. Många stora trappor i ek och andra lövträdslag har det blivit, med flera uppdrag i både Frankrike och England.


"Med tilltagande ålder tycker jag att trapporna blivit allt tyngre, istället har jag koncentrerat mig på sittmöbler."

Calle bor sedan mer än tjugo år i Nävlinge, i nordöstra Skåne, där mycket av skogen fortfarande består av lövträd. Tillmötesgående skogsägare och lite egen skog har givit honom möjlighet att hitta ”intressanta stockar”, som han själv sågar upp på lokala sågverk.


"Kvistigt, vridet, klykor, nästan ruttet och annat sekunda virke bjuder på utmaningar och roliga överraskningar!"


I Calles lador finns numera ett stort lager av spännande träämnen, ur vilka han väljer ut bitarna till de olika möblerna. Virke såsom alm, ask, avenbok, idegran, ek, lönn, körsbär, päron, robinia, rönn och valnöt ligger och väntar…

Denna såväl inspirerande som imponerande verksamhet är inrymd i en av Calles stora lador, som även innehåller ett mindre, uppvärmt utrymme där han sätter ihop sina alster.


"Miljön är tämligen rörig, med gamla maskiner; ångpanna, virkestork, massor av plankor, prototyper, mallar och mycket spånor – i detta kaos bygger jag hantverksmässigt mina stolar!"

Sedan båtbyggartiden använder Calle gärna basning av virket, vilket är en metod som används för att kunna forma trästycken genom vridning och böjning. När träet ska böjas kraftigt, måste det vara fuktigt och varmt. Enklast är att utsätta träet för mättad vattenånga, s.k. basning.

I Calles verkstad bildas ångan genom eldning i ångpannan, därefter leds den in i en stängd låda, där träet ligger.


"Jag undviker att tillverka identiska stolar, eftersom det ofta är virket som bestämmer dimensionerna och dessutom är ju människorna som sitter på stolarna olika, i både storlek och form!"